onsdag 15 mars 2017

Recension: Hot över Östersjön

Recension: Hot över Östersjön
Av Mark Greaney
Utgiven 2016



När jag fick det här recensionsexemplaret i min brevlåda så är jag inte helt säker att Bookmark förlag visste vem de skickade den till. Jag är ett stort fan av Tom Clancy och har vuxit upp med både hans böcker (där Jakten på Röd Oktober är den bästa) samt hans spel till den grad att jag har kostymerna som specialstyrkan Rainbow bär. Den här recensionen har rentav blivit försenad på grund av två andra spel som bär hans namn - Tom Clancy's Rainbow Six Siege och Tom Clancy's Ghost Recon Wildlands som båda har tagit upp lite väl mycket av min fritid. Den här recensionen borde kommit tidigare och för det ber jag Bookmark förlag som skickade mig boken om ursäkt.

Något som alltid kännetecknar Clancy är alltid tanken om att det i hans böcker faktiskt skulle kunna hända. Hedersskuld - där ett passagerarplan flyger rakt in i Kapitolium - ansågs generellt vara den mest orealistiska av hans böcker fram tills en viss tidig höstdag i New York 2001 och på samma sätt har de teorier han skrev ner i Röd Storm visat sig stämma i verklighetens krigsföring. Samtidigt så hade Clancy också en bra berättarstil som klarade väl av att bli översatt, språket var flytande men ändå enkelt och hade en tendens att bli lite mer hektiskt när det hände något spännande.

Mot den bakgrunden så har Mark Greaney inte förvaltat arvet väl. Jag har egentligen bara läst en av de böcker som spökskrevs av honom tidigare - Dead or Alive - som är dess engelska titel och jag var inte imponerad. Kan Hot över Östersjön göra bättre ifrån sig?

I sann Clancyanda så har Mark valt att inte fortsätta på Ryanverse inslagna spår utan anpassar istället historien till våra dagar där den mindre sympatiska President Kealty får stå som standin istället för Bush och det är upp till den Republikanska Ryan att åter bli President mot ett Ryssland som gått ifrån att vara USAs bästa vän till att bli mer likt den moderna diktaturen under Putin. Det är nog den enda riktning jag känner Ryanverse hade kunnat ta och det hjälper också böckerna att fortsätta i traditionen att utspela sig i "nära framtid" framför allt när många av händelserna känns oroväckande aktuella. Boken hamnar mitt emellan David Bergmans önsketänkande "Sweden Fuck Yeah" och Lars Wilderängs bistra och realistiska skildringar och dess fokus på det Amerikanska perspektivet ger en annorlunda bild av den säkerhetspolitiska situationen i Östersjön vilket är välkommet.


I kort sagt så har man på den fronten förvaltats Clancys arv väl och för egen del är det också mycket trevligt att se att Sverige representeras mer i de här böckerna - allt ifrån uppdraget Rainbow utför på Svenska Ambassaden i Lybien till att ha en mer aktiv roll över Östersjön. Det gör dock inte att man kan bortse från att se tidigare böckerna i serien i princip bara var ytliga kopior på de långt bättre böckerna Hedersskuld och Presidentens Order till den grad att man använde samma skurkar en gång till. Dessvärre är det inte heller bokens enda problem.

Det är svårt att avgöra om det är översättningen eller Greaneys sätt att skriva men karaktärerna känns inte speciellt livfulla. De känns snarare som att någon tog Clancys välutvecklade karaktärer och placerade dem i en ny tid och i det här fallet tar själva historien skada av det. När jag läser om hur Jack talar med sin fru så känns det inte som samma karaktärer jag känt i femton år utan mer som att jag läser Fanfiction där Jack Ryan och Jack Ryan Jr känns på gränsen till en Mary Sue.

Det är tragiskt eftersom karaktärerna - både vänner och skurkar - alltid var en av Clancys starka sidor. Han kunde använda olika vinklar för att berätta samma historia och ändå inte avslöja exakt vad som skulle hända. Greany försöker imitera detta men faller på målsnöret. Det är inte dåligt men det är heller inte Clancy. När vi ändå är inne på ämnet - jag vet att man använder Ryanverse och Tom Clancys karaktärer men kan vi bara sluta med att ha hans namn på omslaget i större bokstäver än den verklige författarens?
Slutligen så vet jag inte om jag kan rekommendera Hot över Östersjön eller ej. Det hela handlar om du kan bortse från de brister boken har. Kan du det kommer du nog att gilla flirten med verkligheten och Jack Ryans fortsatta regeringstid - kan du inte det så är det nog klokare att läsa om Presidentens Order, Hedersskuld eller Summan av Skräck. 

Ps: Folk får gärna göra som Kaj Karlsson, David Bergman och Fondprodukter; skicka recensionsexemplar av böcker, airsoftvapen och annat inom ämnen Försvar, Technothrillers och liknande. Kontakta mig för adress. Om ni är intresserade av det jag själv skrivit så rekommenderar jag en titt på mina NanoWrimo projekt "Rymdkriget" eller "I Stockholms Skuggor."

tisdag 14 mars 2017

Svar till Sveriges Radios artikel om Vapendirektivet

Det här börjar bli en fin morgontradition och dagen till ära extra viktig. Idag röstar EU Parlamentet om EUs vapendirektiv och allt pekar på att det hela kommer gå igenom. Surt, jag vet - framför allt då debatten varit oerhört ensidig. De få röster som talat för direktivet har bemötts på den här bloggen och i båda fallen har deras argument inte räckt till.

Igår hade Anna-Maria Corezza Bildt ett pressmöte där hon valde att presentera sin bild av hur det går med Vapendirektivet och vad dess effekter kommer att bli. Detta pressmöte försökte tydligen flertalet engagerade i frågan att få tillgång till men nekades med hänvisning till att bara akrediterade journalister var välkomna. Således får vi basera dagens argumentationsövning på det Sveriges Radio okritiskt har rapporterat ifrån mötet. 

Anna-Maria börjar med att lugna alla arga röster och förklara att komissionens förslag är "dött". Det stämmer visserligen att flera väldigt dåliga delar av förslaget har rensats bort men det är ett vanligt inslag i Politik att man ofta har med mer än vad man vill så att att man kan nå en kompromiss som ligger i linje med vad man vill uppnå. Vapendirektivet - som har någonstans runt sju förespråkare i landet - verkar också ha följt den linjen.

Problemet är dock att texten som finns kvar är vagt skriven och kan tolkas på flera olika sätt. Med tanke på Polismyndighetens vana att framföra ett icke-antaget direktiv i domstol (enligt en långt värre tolkning dessutom) som skäl till varför de nekar licens så är oron från skyttar och jägare helt berättigat. Hade inte Peter Thorsell och hans gelikar haft hand om licenshanteringen hade jag varit betydligt mindre orolig men den rådande tjänstemannaktivismen på licensenheten har gett absurda konsekvenser som att en världsmästare inte fick licens på ett tredje vapen - något som skall vara en ren formalitet.

Anna-Maria verkar inte heller ha tagit åt sig av den lektion hon fått av Sportskytten Pia Clerte där magasin och hur de används med vapen förevisades. Att begränsa vapen efter magasinkapacitet har potentialen att helt utrota både K-pistskytte (som redan långsamt kvävs ihjäl) samt IPSC Rifle där magasinkapaciteten (som är standard för vapentypen) är en förutsättning för att man ska kunna tävla efter internationella regler. Jägare kan visst påverkas av dessa regler eftersom många semiautomatiska gevär - även de för jakt - ofta kan ta andra magasin än de som kommer med i lådan vilket är fördelaktigt om man vill skjuta in sitt vapen och inte ladda om ofta.

Jag är dock av åsikten att Kommissionen borde verkställa sitt hot att dra tillbaka direktivet - om det nu finns ett sådant hot och det inte bara är skådespel för gallerierna. Är det någonting den här debatten definitivt har visat så är det att vad Politiker tycker behöver införas inte nödvändigtvis är det som folket - framför allt inte de i landets femte största sport - tycker är viktigt och motståndet mot direktivet har varit en mycket viktig markering.

Slutligen nämner Anna-Maria de deaktiverade vapnen och de problem som Slovakien har haft på området. Vad hon dock undanhåller är att de vapnen inte var lagliga. De blev olagliga efter modifikation och med tanke på vad terroristerna begick för brott tror jag inte de hade hindrats om den källan inte hade funnits. Att få tag på andra olagliga vapen är som bekant inte speciellt svårt.

Parlamentariker Bildt ska ha all heder för att hon står upp för sin åsikt - även om jag tycker den är fel - men vad som stör mig med artikeln är att Sveriges Radio inte har tagit med en röst som är kritisk till direktivet. Kanske fanns det på mötet inga dylika som kunde framföra sin åsikt. Jag hoppas därför att jag lyckats ge en lite mer nyanserad bild av direktivet och varför dess förespråkare har fel.



måndag 13 mars 2017

Svar till Bodil Valeros debattinlägg om Vapendirektivet

Hej Bodil!

Jag är glad över att du äntligen ställer dig upp och säger att EUs Vapendirektiv inte handlar om terrorism. Det har direktivets motståndare hävdat hela tiden för det finns ingenting i det som skulle ens försvåra för terrorister att i dagsläget få tag på vapen. Dessvärre så finns det gott om exempel där direktivets förespråkare har försökt använda argumentet Terrorister som en hammare för att tysta motstånd - och det fanns också med i ett pressmeddelande om direktivet. 

Oavsett om du håller med dina meningsfränder eller inte så går det inte att komma ifrån att allmänhetens syn på direktivet är att det ska motverka terrorism för det är så det har sålts in. Fram tills dess att direktivet mötte hård kritik så har någon öht inte försökt att ändra på den uppfattningen. Det hela görs faktiskt inte bättre av att ditt första argument varför du röstar Ja är säkerhetsfrågan! 

Som det ser ut idag är det i Europa svårt att få tag på ett skjutvapen om du vill inneha det lagligt. Det kräver både tid, engagemang och - något jag själv är smärtsamt medveten om - pengar.  Det är inte som vissa stater i USA där du efter en timmes väntan kan få ut en AR-15. Därför är jag lite orolig över att du i din argumentation framför den sk läckageprincipen - att lagliga vapen måste begränsas därför att en liten del av dem oavsett vad man gör kommer stjälas eller hamna i orätta händer. Framför allt i Sverige är det inte något som stöds av fakta - även om det har hänt att enstaka skyttar blivit rånade på sina vapen så brukar rent allmänt vapenskåp plundras därför att man tror att det finns värdesaker i dem - själva vapnen brukar som regel lämnas kvar.



Det är också oroande att du fortsätter med att insinuera att begränsningarna i direktivet kommer leda till färre olyckor, mord och masskjutningar. För det finns inga belägg - med tanke på hur lätt ett olagligt vapen är att få tag på, framför allt då att införskaffa ett vapen för att använda i brott är med straffrabatter och andra liknande praxis är i det närmaste riskfritt. Gällande våld i hemmet så är det fruktansvärt att det fortfarande i stora delar i unionen är ett stort problem - och i vissa delar utanför dessutom lagligt - men i det här fallet är vapnet enbart ett verktyg och inte boven. Det kommer även med vapendirektivets lagstiftning vara mycket svårt att förhindra den sortens tragiska brott.

Nästa argument du framför handlar återigen om den fortfarande felaktiga läckageprincipen och är lite förvånande eftersom du i ingressen sade att vapendirektivet inte handlade om terrorism. Jag vill betona att en person som idag vill använda ett vapen för brott inte kommer vilja använda ett stulet lagligt - det binder bara personen ytterligare till ett annat brott. Vidare så tillför inte direktivet tillräckligt när det kommer till att stävja flödet av olagliga vapen in i unionen.

Det jag vänder mig mot i nästa stycka är "I princip". Sverige har stora problem med sin licenshantering, alltifrån aktivister på Polismyndigheten som trotsar svensk lag och nekar licenser på lösa grunder (och nästan alltid blir överkörda i domstol) till att det kan ta upp till ett halvår att få en licens som du enligt lagboken ska ha tillbaka inom 30 dagar. Detta innebär att Sveriges sportskyttar och jägare med all rätt är oroliga inför varje ändring som kan innebära att dessa personer får mer utrymme att mot svensk lag neka licenser. Att samma personer dessutom haft en ledande ställning i att ta fram Sveriges position i förhandlingarna är direkt oroande.



Jag finner det dock osmakligt att du avslutar med att hota med en "ny process" som kan göra saker "ännu värre" vilket skulle vara ett resultat av personer som önskar rösta ner direktivet. Om direktivet röstas ner skulle det vara en mycket stark signal till EU att inte försöka igen. Dessutom skulle det nya direktivet hamna långt närmare ett val vilket skulle ha potentialen att göra detta till en valfråga, något jag anar att du och de andra som röstar ja har ett intresse att undvika.

Att du sedan fortsätter med att säga att dessa "sprider felaktigheter" när de fullt korrekt återger sportskyttars och jägares oro samt de åsikter som framförts i en lång rad remissvar som är mot direktivet är oroande, framför allt då dessa bör tas på allvar. Att bara slentrianmässigt avfärda den rättfärdigade kritiken i slutändan av din artikel är inte speciellt trevligt eller ens för den delen seriöst.

Mvh
Jonathan R Lundkvist
Medlem i Lidingö Sportskytteklubb.

söndag 5 mars 2017

Tjänstgöring garanterar medborgarskap

Det finns en hel del att säga om Värnpliktens införande, alltifrån de som tror att den yngre generationen inte skulle klara av militärtjänst (och som historiskt sett alltid har fel), de som kallar hela processen slaveri (och därmed urvattnar begreppet) och så har vi de som tycker att det är bra att nu griper staten in och uppfostrar folket utan att tänka på att antalet värnpliktiga kommer vara en minoritet samt det faktum att det inte är statens uppgift att uppfostra barn - det är föräldrarnas. En önskan att placera sina tonårsbarn på militär grundutbildning är nog snarare grundat i en vilja om gruvlig hämnd (baserad på fyrtio år gamla föreställningar om vad Lumpen innebär) än några tankar på att barnet ska utvecklas som person.

Sedan har vi gänget - ett förvånansvärt stort dito - som såg Starship Troopers en gång på TV1000 och tyckte att konceptet med att förtjäna rösträtten med samhällstjänst inom det militära låter som en toppen idé. Det är just det jag hade tänkt att ta itu med idag för Twitter är inte världens bästa medel för att förklara en rätt komplex idé och framför allt inte när man ska förklara problemet med den. För att förklara varför det här är en dålig idé behöver vi först gå bakom kulisserna. Bokstavligen.

Paul Verhoeven regissören bakom Starship Troopers (samt Basic Instints, Robotcop och Total Recall) hade en film på planeringsstadiet som han kallade Bug Hunt at Outpost Nine - den var avsedd att vara en actionfilm som hade satiriska undertoner. När likheterna mellan manusen påpekades av någon som verkar ha grovt missförstått hela boken så valde Paul att inte ens läsa klart boken han skulle göra en film på vilket kan förklara varför han både gjorde en briljant film och missade hela poängen.

Det är värt att notera att satiren i filmen gick många människor helt förbi vilket kanske inte är konstigt i en värld där Amerikanska Flottan satte upp rekryteringsstationer i och nära biografer när Top Gun visades. Detta fick Verhoeven betala priset för genom att många helt enkelt gav honom tummen ner för vad många uppfattade som en hjärndöd actionrulle.

Vad som gör filmen briljant är att den är en fascistisk utopi. Det är inte meningen att det ska vara uppenbart att systemet knackar i fogarna, att regeringen hittar på ett krig för att ha någonting att slåss mot vilket är gemensamt för nästan alla former av fascism och att regeringens propaganda lärs ut i skolorna av framstående medborgare - i det här fallet "Veteraner", en term som vi ska analysera lite närmare. Vad är egentligen en veteran?

Här skiljer sig bok och film åt rejält (vilket de gör på flera andra viktiga punkter - läs boken) och jag tänker inte spendera överdrivet mycket tid på filmen utan snarare på boken. Boken definierar en Veteran som genom militärtjänstgöring eller en faksimil av detsamma visat att de är villiga att betala ett högt pris för rösträtt. Ingenting annat. Majoriteten av de som tjänstgör är inte ens soldater utan i princip gratis arbetskraft för den Terranska Federationen, framför allt inom obekväma och farliga arbeten. I filmen skrivs alla ut till soldater även om vissa får bekvämare tjänstgöring än andra. De som staten avser sig kunna undvara blir kanonmat och skickas mot gigantiska insekter på ett sätt som skulle få karaktärerna från boken att bli förfärade - de är en mycket liten, oerhört vältränad och högteknologisk styrka som alltid slåss från underläge; en bra mall för David Bergmans "Sweden Fuck Yeah" modell!

Man kan välja att inte tjänstgöra eller sluta - men då får man heller inte rösta eller jobba inom vissa yrken. Slitningarna mellan de som är medborgare och de "civila" är i boken stora och båda sidor har brist på förståelse över varandras ståndpunkter. John Rico själv avsåg egentligen inte tjänstgöra men formas under utbildningen på sådant sätt att när han ser en jämnårig är en av hans kommentarer att de var i rätt ålder att själva tjänstgöra.

Vad som är intressant med boken är dock hur de som förespråkar systemet (i boken) ser på det. Demokratierna har fallit efter tredje världskriget och vad som efter några generationer blivit lag ser man helt enkelt på som "det fungerar tillfredsställande" och noterar samtidigt att många av de egenskaper man gärna tillskriver veteraner helt enkelt inte finns där. Brottsstatistiken är de samma, de är inte mer disciplinerade, de är inte utvalda och framför allt inte smartare. Deras modell handlar mycket om att man helt enkelt ska betala ett pris för rösträtten - en rätt som inte får brukas under tiden som de tjänstgör vilket om du gör militären din karriär är tjugo år. På det viset är systemet snarare mer likt de romerska legionernas efter Marians reformer; tjänstgör och du belönas med landområden.

Är det en bra idé då? Det skulle jag inte säga. En demokrati måste baserar sig på att alla människor i den är jämlika och att då införa en styrande klass låter som ett recept för ett högst ostabilt samhälle där de styrda inte känner sig rättvist behandlade. Skulle man dessutom få för sig att kopiera systemet skulle man också vara tvungen att hantera att en massa olika människor med olika förkunskaper och förutsättningar skulle ansöka om medborgarskap och regeringen skulle lagligen inte få neka dem. Det blir en jävla massa sysselsättningsterapi eller gratisarbete så länge som vi inte har ett solsystem att kolonisera.

Bokens idéer - både bra och dåliga - går inte att sammanfatta i ett kort blogginlägg; det är snarare avsett att få er att bli nyfikna, öppna upp debatten och framför allt gärna att ni läser boken och bildar er en egen uppfattning. Namnet till trots så är boken inte mycket till Sci Fi Roman utan läses bäst som en säkerhetspolitisk uppsats.

söndag 15 januari 2017

Svar till Anna Maria Corazza Bilts debattinlägg om Vapendirektivet

Hejsan Anna-Maria!

Jag uppskattar att du tar debatten om Vapendirektivet. Demokratins grundvalar är att väljarna kan diskutera igenom frågor med sina representanter så att de som har det ansvarsfulla jobbet att representera vår vilja. Dessvärre så har jag några bekymmer med din replik i Svenska Dagbladet om Vapendirektivet då jag anser att det innehåller felaktigheter; felaktigheter jag skulle vilja reda ut.

Du börjar i ingressen med att säga att rösta emot det lagda förslaget vore oansvarigt. Varför då? Direktivet har inte genomgått en konsekvensanalys och vi vet inte vad de långtgående effekterna av direktivet kommer att bli eller ens hur det kommer att tolkas. Att då utropa seger å jägare och sportskyttars vägnar när dessa inte alls är lugnade ger en känsla av arrogans, framför allt då det inte är det första problemet i din argumentation. Ditt uttalande om att en motröst vore oansvarigt påminner mer om en person som vill rösta på det som i slutändan vinner snarare än en vilja att faktiskt föra politik.

Att vägra införa direktivet om det skulle gå igenom är helt gångbart; det vore inte första gången vi ignorerat EU för att vi inte tycker om vad de säger. Ej heller anser jag nya förslag från EU Kommissionen som ett större problem. Om ett nytt förslag läggs skulle detta behöva ta i beaktande att det är val 2019 och då kanske de skulle vara lite mer benägna att lyssna på medborgarna i den här frågan; framför allt då vapendirektivet främst är en politisk konstruktion utan större stöd hos allmänheten. I värsta fall kan även ett nytt förslag nedröstas.

Gör som Elin - kontakta din närmaste klubb och pröva på skytte! 
Det stämmer att Försvarsmakten svarade på ursprungsförslaget och ansåg det dåligt men det är inte ett argument för att helt avfärda deras åsikt om direktivet; framför allt inte då de så sent som Folk och Försvar 2017 ansåg att direktivet skulle ha en skadlig verkan på försvarsförmågan. Vad Försvarsmakten i sitt remissvar betonade var sitt beroende av den civila skytterörelsen - den utan kopplingar till frivilligrörelserna - för att deras soldater och officerare på fritiden och under andra former öva upp sitt skytte. Varje störning eller begränsning av de civila skyttegrenarna riskerar att slå tillbaka på Försvarsmakten och i en tid då de åläggs besparingar är det inte konstigt att de värnar om dessa träningstillfällen; även om de sker utanför deras kontroll.

Du är också väldigt angelägen om att påpeka att försvar, sportskyttar och jägare inte skall drabbas. Detta är ett påstående du inte förklarar och som jag redan påpekat är effekterna i det här stadiet oklara. Svenska Sportskyttar är bland landets mest laglydiga medborgare. Att då införa restriktioner med det vaga ordvalet att man behöver "harmonisera" lagstiftningen känns otryggt; framför allt då det är som upplagt för tjänstemän att införa oönskade restriktioner i direktivet.

I dina avslutande kommentarer nämner du också att direktivet ökar säkerhet. Hur det ska göra det när det främst avhandlar civila vapen är en fråga många har ställt och inte fått ett tillfredsställande svar på. Det stämmer visserligen att deaktivering av vapen behöver följa ett etablerat regelverk men det infördes redan i direktivet från 1991. Samtidigt verkar regeringens företrädare vara ovilliga att se skillnaden mellan de lagliga semiautomatiska vapen som ägs av sportskyttar och som sällan används i brott och de helautomatiska vapen som används av terrorister och kriminella - framför allt då de senare smugglas in och säljs på svarta marknaden vilket gör dem mycket enklare att få tag på än att stjäla lagliga vapen. Det finns ett stort behov av att hantera de olagliga vapnen och direktivet har valt att i det närmaste ignorera dem.

Skyttar tränar och tävlar i alla väder.
Slutligen vill jag nämna ett ord om den Tjeckiska situationen. Som du själv säger så är direktivet minimiregler som tekniskt sett måste införas och Tjeckerna - som av förståeliga skäl inte vill införa direktivet - har kommit på den här lösningen blandat med sina egna förutsättningar för att komma runt det. Vill du inte se en liknande lösning i Sverige är faktiskt ditt bästa hopp att rösta ner direktivet; visar det sig vara dåligt eller alltför restriktivt finns det en stor risk att ett parti skulle kunna genomföra en liknande justering i Sverige för att kringgå direktivet.

Jag måste säga att det är högst oroande att du dömer ut deras lösning enbart baserat på att det skulle vara oförenligt med direktivet. Fram tills att direktivet antagits är det viktigt att särskilja på vad som just nu är lag inom Unionen och vad som föreslås vara det och vill du argumentera emot Tjeckernas nödlösning så föreslår jag att du snarare tar reda på varför de är oroliga istället för att hänvisa till regler som ännu inte införts och som heller inte borde det; framför allt när du själv vill att diskussionen baseras på fakta.

Mvh
Jonathan R Lundkvist
Medlem i Lidingö Sportskytteklubb.

fredag 13 januari 2017

Öppet brev till Sveriges Europaparlamenterariker om EU:s Vapendirektiv



God Dag.

Jag skriver till er med anledning av att ni snart kommer att rösta om EUs Vapendirektiv (91/477/EEG) och jag skulle bli mycket glad om ni kunde ta er tid att läsa detta personligen istället för att bara avlasta det på partiets ansvariga i frågan.

Jägare och Sportskyttar i Sverige är idag mycket oroade över vilken effekt det här direktivet kommer ha på deras hobby och dessvärre har vissa röster från både regeringen och EU inte varit effektiva i att producera tillfredsställande svar på våra frågor. Framför allt så ifrågasätts hur effektivt direktivet kommer att vara att bekämpa det växande problemet med illegala vapen i Europa.

Vapendirektivet uppkom som svar på det vidriga terrorattentatet i Paris där 120 människor miste livet och använder dessa offer som slagträ för att driva igenom en lag som har en minimal effekt på de vapen som kriminella och terrorister föredrar. Det är sant att framför allt problemet med deaktiverade vapen behöver lösas men i sin iver att göra detta har man gått för hårt fram och riskerar att göra en enbart symbolisk handling. Allt den handlingen gör är att frånta tiotusentals medborgare deras sport och riskera arbetstillfällen i de bolag som är beroende av dessa grenar för att gå runt.

 EU:s vapendirektiv som det ser ut idag riskerar att bestraffa de mest laglydiga medborgarna i det svenska samhället och dessa är dessvärre inte lugnade av rapporter om seger från dem valt att representera dem i EU-parlamentet; framför allt då direktivet inte genomgått en konsekvensanalys. Jag föreslår att om ni vill läsa en dylik så har Magnus Ernström sammanfattat en här; men det faktum att EU själva valt att frångå en fundamental del i sina egna rutiner för att snabbt driva igenom den här lagen är en stor källa för den oro som jägare och sportskyttar känner inför direktivet.


Samtidigt så finns det också en stor risk att vapendirektivet riskerar att ytterligare urholka den svenska säkerhetsapparaten trots att direktivets avsikt är den motsatta. Försvarsmakten har i sitt remissvar varit mycket tydliga med att de drar fördel – för att inte säga är direkt beroende - av att många av deras anställda övar upp skytteförmågan på fritiden genom jakt och skyttesport och att detta skulle leda till ökade kostnader – kostnader som idag tack vare skyttetävlingar och kurser är negligerbara.

För att få äga ett vapen i Sverige idag finns redan stränga regler. Sportskyttar har strikt social kontroll genom skytteklubbar som inte tvekar att stänga ute suspekta individer och även mindre lagöverträdelser kan leda till att licenser återkallas. Det finns inget behov att göra dessa regler strängare och på det viset förhindra svenskt deltagande i internationella skyttegrenar.

Av dessa skäl anser jag att ni bör rösta enhälligt nej till Vapendirektivet.

Jonathan R Lundkvist
Medlem i Lidingö Sportskytteklubb  

lördag 31 december 2016

Att flyga är att leva - Om drömmen att bli Pilot

Det var väl i andra eller tredjeklass jag började gilla flygplan. Innan dess hade det varit tåg och dinosaurier (och kyrkor) men Flygplan kom jag in på tack vare en chilensk invandrare som hette Mauricio som var fritidsledare. Han var en fena på att rita och fick ofta ta beställningar på teckningar och jag är än idag mycket ledsen att jag inte sparade en av dem. Jag skulle göra mycket för att ha en på väggen idag.

Något annat han gjorde var att introducera oss till modellbygge, något jag gillade mest för att jag kunde leka med planen. I alla fall lät han mig ta över en Airfix 1/72 Viggen som någon glömt och där någonstans var jag fast. Jag var inte en bra byggare - och har aldrig varit det - men jag tyckte det var kul. Modellerna byggdes ihop i all hast och lektes sedan sönder.

Jag fick på Vattenfestivalen en gång sitta i en AJS 37 Viggen och hade sådan enorm tur att personen som skulle förevisa planet intervjuades samtidigt som jag satt i det och därför fick jag sitta där mycket längre än de andra barnen. När de sedan intervjuade mig om det var coolt att sitta i ett riktigt Stridsflygplan var jag inne i att leka luftstrider så jag knappt hörde frågan. På familjens nya dator började jag raskt leta igenom Demo-CD skivorna som kom med PC Gamer eller PC För Alla efter flygspel.

                                    

Det ni ser ovan var min första och det såg jag på Åhlens för första gången. Just då såg det givetvis oerhört avancerat ut - flera knappar för att avfyra en robot!? - men demot av det och demot till F/A-18 Korea spelade jag ut flera gånger. Det och modellbyggandet fortsatte långt in i tonåren.

Med all den här kärleken för det som flyger så skulle man kanske tänka sig att stridspilot kanske skulle vara ett yrke för mig. Min något korta militära bana slutade med en frisedel nästan direkt efter mönstring trots att jag och en av officerarna på plats suttit vid lunchen och samtalat om försvarets olika flygplan - personen hade ifråga flugit Draken vilket gjorde att han stod högt i kurs hos mig just du och fick massor av frågor.

Sedan gick min skoltid helt åt helvete och jag hade inte riktigt tid att tänka på framtidsutsikter längre även om den här tweeten från Ghost One fick mig att undra om jag hade sökt om allt klaffat.




Jag är inte ett fan av att tänka på hur det kan ha varit och ändå har jag gjort det nästan hela dagen. Jag har tänkt igenom hur mitt projekt The Scandinavian Front hade varit annorlunda, kanske hade jag bott någon annanstans? Kanske hade jag åkt ut och drömmen hade varit för alltid krossad. Det sistnämnda är lätt att tänka sig när man är för gammal och för fet.

Men det är också då som det är extra skönt att ha ett litet projekt där man kallas "Raven" och har 150 simulerade timmar i alla Saabs flygplan - förutom Viggen. På sätt och vis är det också en liten uppmuntran. Tror du att du har chansen ska du söka. Det är den läxan jag lärt mig sedan jag vuxit upp något sedan jag var arton och jag önskade jag förstod den då - även om det kanske var svårt att göra när man var utbränd efter sitt första jobb. Jag dömer inte mitt yngre jag för att han inte gjorde allt för att drömmen skulle bli verklighet, jag berömmer honom för att han hittade ett annat sätt.