fredag 9 december 2016

40 Dagar senare - om ett halvtidsjobb.

De senaste veckorna - månaden faktiskt om man ska vara noga - har varit intressant. Det var mycket länge sedan jag hade ett jobb som jag gick till varje dag - även då jag haft jobb sedan jag gav upp Golfbranchen och pendlade två och en halv timme per dag - så har det antingen varit mycket jobb hemifrån eller oregelbundna tider som inte återkommer. Fotojobb, IT Support, till och med min stint på bolaget-som-inte-bör-nämnas-vid-namn var på det viset.

Således känns det oerhört konstigt att jobba halvtid. Min första tanke när jag hörde arbetstiderna var att jag ville utöka dem. Som tur är sade både AMF (som faktiskt lyckats med något i det här fallet) och min chef nej och har allmänt varit duktiga på att tygla in min entusiasm. Med tanke på hur trött jag varit den här veckan och framför allt hur trött jag kommer vara på måndag får jag väl ge dem rätt i efterhand.

Jag skrev tidigare att jag inte längre såg mycket behov av att skriva reflekterande poster över sociala samspel och i viss mån stämmer det fortfarande. Mina tidigare poster på ämnet var inte osanna men de var en produkt av den sociala situation jag befann mig i. Även om personerna jag umgicks då tvivelaktigheten hade mycket tålamod med hur jag är som person så var relationen destruktiv även om den inte blivit (ensidigt) fientlig förrns efter vi slutade umgås. Fördelen är att vi inte är tillbaka på det stadiet, nackdelen är att vissa av de tveksamheter som jag tidigare kunnat undanröja när jag inte träffar folk dagligen faktiskt finns kvar.

Det är faktiskt rätt fascinerande på sitt sätt men det är också skrämmande vilket dessvärre är ett fundament för hur social samvaro ter sig för mig. Det kan ibland vara riktigt intressant att se på erfarenheterna i efterhand för att försöka intyga sig själv om att man inte alls skämt ut sig men det kan också sluta på helt annat sätt - att man är övertygad om att alla andra har samma exakta kontroll på sociala situationer som en själv och tror man det så är slutsatsen att folk tagit illa upp och ogillar en aktivt dessvärre mycket lätt att göra. Det krävs ibland en hel del självkontroll att övertyga mig om motsatsen - eller åtminstone att jag inte har tillräckligt mycket data för att öht analysera det hela.

Detta är speciellt sant på ett jobb. Mina kollegor är trevliga och hjälpsamma, något jag också försöker vara men att definiera den relationen i en social kontext är betydligt svårare än vad man tror. Det finns vissa kollegor man talar med ibland, andra man kanske bara hälsar på och sedan de som man pratar med mer. Min interna definition har väldigt knepigt att hålla koll på "trappan" som vi tidigare diskuterat och framför allt att sätta trappans destination.

Jag har åtminstone turen att jobba på en väldigt inkluderande arbetsplats, inte bara för att de vill vara det utan för att de som jobbar där är inkluderande personer. I viss mån kan det förklaras av vart organisationen kan sägas ligga politiskt men jag vet inte riktigt om det är hela sanningen. Mitt betyg om denna kanske bäst förklaras av hur mycket jag anstränger mig för att - när min praktik är klar efter sex månader där - kan vara kvar.