torsdag 28 september 2017

Några punkter om Dejting (som Man)

Jag visste till en början inte om jag skulle skriva det här inlägget. Dels för att vi går in på vad jag faktiskt kan tänka mig är lite för personligt att skriva om öppet på en blogg men också för att det är den sortens inlägg jag inte vet hur sugen jag kommer vara att diskutera efteråt. En del av mig tycker att jag lika gärna hade kunnat skapa ett konto på /r/OffMyChest men tagit det hela där men samtidigt vill jag också belysa det här - jag kommer göra mitt bästa för att belysa när jag skriver objektivt och när jag skriver subjektivt men förvänta er att det kommer blandas en hel del.

Viljan att skriva det här finns således från och till men det började väl någonstans kring det att min senaste dejt blockerade mig utan förvarning. Det som gör mig mest orolig med det är att jag inte bryr mig och troligast var det därför det skedde. Vi var väl som mest ytliga vänner och det skulle aldrig fungerat mellan oss. Men kanske var det någonstans blockeringen som störde mig i alla fall och inte bara för att det bara förstärker mitt kroniska stadiet där jag tror att ingen egentligen vill umgås med mig. Jag är medveten om att ni säkert just nu tänker "amen något måste han ju gjort" och det är helt okey. Jag berättar nämligen det för att jag tycker det är en bra inledning till punkt nr 1:

1: Killar är rädda för att bli uppfattade som obehagliga. 

Som jag redan skrev är den automatiska uppfattningen så fort någon säger att de tagit till en blockering att "något måste ha skett som föranledde blockeringen". Det är nära relaterat till att många män inte alltid respekterar gränser - detta är ett faktum oavsett hur mycket du skriver "inte alla män" i kommentarerna. Jag dejtar inte män men om jag gjorde det skulle jag också ha blockering i beredskap av den anledningen.

Därför är de flesta män alltid rädda för att bli uppfattade som obehagliga. Då talar jag inte om den klassiska nidbilden av en "creepy kille" även om det är just den nidbilden som de flesta tänker på när de får höra jämförelsen. Det är värt att notera att det inte behöver finnas några som helst skäl för den här rädslan; den är förhållandevis vanligt oavsett vem du talar med. De enda som inte förstår den här rädslan är ironiskt nog ofta dem som faktiskt är obehagliga men vi återkommer till detta i punkt 3.

Den här rädslan är ändå positiv på något vis men den slår alltför ofta bakut. Antingen så är man så rädd för att vara alltför påträngande så att man inte vågar umgås med personen som man är intresserad av eller är på andra sätt passiv och med tanke på Punkt 3 skadar det också vår självbild.

2: Skönhetsideal existerar också för män - framför allt hos andra män. 

Här vill jag bara lägga in en brasklapp: Jag anser att alla har rätt att dejta i enlighet med sina preferenser utan att bli dömda för det - oavsett samhället vill ge dem titeln ytliga eller "chubbychasers". Det innebär dock inte att skönhetsideal alltid är positiva. Nu åter till ämnet:

Den här punkten tror jag är det som gjorde Axe till ett så stort märke - och varför i princip varenda skolkamrat från mellanstadiet till gymnasiet hade det. Det blev ett modemärke därför att dess lukt blev associerad med att vara attraktivt och manligt och på den vägen köptes det av fler. Lagom till högstadiet var det ingen kille i min klass som inte vågade ha med sig Axe till gympan. Så stark var bilden av det bolagets kampanj. Ingen trodde på allvar att den som använde Axe skulle locka till sig tjejer automatiskt men alla ville vara killen i reklamen i alla fall. Detta till trots så var det nästan bara vi killar i klassen som visste vilket märke i hade i gympaväskan för det var bara mellan oss som det ansågs viktigt. Det här agerandet försvinner inte; det tar bara andra former beroende på vilket umgängeskrets man identifierar sig med.

De här skönhetsidealen återfinns ofta och har inte under min livstid ändrat sig nämnvärt. De är samma smala, långa män med skäggstubb som framställs både på pelare och på TV. Ibland har de på sig skjorta, ibland håller de om någon fotomodell och ibland är de iklädda underkläder på ett sätt som är med rätta kritiserat när tjejer gör det. Även om sälj-grej-med-tjej är ett betydligt större problem så är samma reklamer med män på intet sätt ovanliga. Vad som säljs in då är återigen inte tjejen på bilden utan en vilja att vara den avbildade mannen. Attraktiv, vältränad och självsäker.

Och på tal om det...

3: Kravet på oss att vara självsäkra är enormt.

Som jag skrev i inledningen så har jag en konstant oro för att folk egentligen inte tycker om mig; de umgås bara med mig för att jag tränger mig på. Det är en ständig törn i sidan på min självsäkerhet och oerhört frustrerande då jag försöker balansera min vilja att umgås med en person samtidigt som jag inte vill tränga mig på mitt sällskap. Samtidigt bombarderas jag med budskapet om hur viktigt självsäkerhet är från alla möjliga håll. Kombinerat med tvåsamhetsnormen i samhället som rätt icke-subtilt påstår att det är viktigt att man har en partner så är detta antagligen ett av de största bovarna och orsaken till ohälsa på den här listan.

En vän till mig påpekar - helt korrekt - att det finns män som definierar sin självförtroende efter hur gångbara de är på dejtingmarknaden. En sådan attityd kan likt många av problemen på den här listan ha katastrofala konsekvenser; framför allt om man "kraschlandar" efter att ha blivit dumpad. Ser man inte felen hos sig själv så kan man lätt projicera sin ilska på den som nobbat en.

Jag skrev i Punkt 1 att många som inte förstår att de är "Creepy" ofta har en hel del självförtroende och det håller jag för sant. Det är dessa personer som inte kan förstå hur någon inte kan ha samma syn på dem som de har på sig själva och det är dessvärre vanligare än vad man kan tro. Det är det som leder till vidriga åsikter där personer anse sig ha rätt till någon annans tid - eller för den saken kärlek.

4: Vi inpräntas att vi kan tjata eller spexa oss till kärlek.

Tänk på den senaste romantiska komedin du såg. Eller romantiska filmen över huvud taget för den sakens skull. Handlade den möjligtvis om en man som älskade en kvinna som inte var intresserad av honom? Det är den vanligaste handlingen i filmvärlden efter "terrorister tar över en byggnad" men till skillnad från fiktiva terrorister - något som inträffar relativt sällan - så är de romantiska filmerna och böckerna egentligen missfoster som med sin blotta närvaro skapar problem.

Det bästa exemplet på detta är Fifty Shades of Grey. Det hade varit en intressant bok om den hade handlat om vad som faktiskt gestaltas i den - ett mycket destruktivt förhållande med en man som har ett sjukt kontrollbehov. Likt The Dom letar jag någonstans efter ett tecken på att författaren avsåg detta och enbart ironiskt kallade det en kärlekshistoria men dessvärre verkar vi båda leta förgäves.

Tänk sedan på hur detta kan påverka en person som inte vet bättre. Kanske var det en romantisk komedi som gav en man idén att sitta med ett piano i en park tills hans ex ville ta tillbaka honom. Själva tanken är fullständigt idiotisk men punkt 3 lyser igenom väldigt starkt här - allt du behöver är självsäkerhet även om det hjälper om du ser ut som du kommit direkt ut ur Dressmanreklamen.

Det värsta är nog hur allmänheten ser detta; hjärntvättade som vi är av medias bild. Det kan orsaka ett grupptryck för en person att återgå till sin fd partner för att vi vill alla se ett lyckligt slut - precis som när någon beslutar sig för att utföra ett offentligt frieri utan att mycket noga kontrollerat att det kommer emottas väl innan. Undrar hur många som svarar Ja inför publikens jubel för att sedan i tysthet blåsa av det hela i efterhand? Säkerligen många fler än vi tror - att inför vad som i värsta fall kan vara en hel nation bänkade vid TVn nobba någon man kanske tycker om är nog inte lätt.

Som om det inte vore nog så förväntas vi också vara de som tar första kontakten. Det är något jag är utled på - och antagligen en stor del av de kvinnor som blir ovälkommet raggade på också. Även om undantag sker så är det klassiska romantiska skeendet att det är en man som får upp ögonen för en kvinna. Även om jag är övertygad om att det motsatta är vanligare än de flesta tror så är det något som samhället gärna uppvisar som något ovanligt. Detta har dessutom den intressanta bieffekten att det skapar en förväntan att en man ska uppskatta att bli raggad på - eller vara tacksam för närmanden oavsett om de är välkomna eller ej.

5: En man förväntas inte visa sina känslor men samtidigt vara känslosam.
Jag kommer inte ihåg senaste gången jag grät. Då menar jag inte när ögonen tåras av trötthet eller frustration utan på riktigt grät. Anledningen till att det stör mig är för att jag tror det är nyttigt att gråta emellanåt. Det känns nästan alltid bättre efteråt, mycket av det man är frustrerad eller arg på rinner av och åtminstone jag känner att jag då kan börja hantera problemet när den delen är avklarad.

Om du just nu undrar vad det är för slags man som erkänner att han saknar att gråta så kan jag avslöja att du inte är ensam. Faktum är att vi får gå en hemsk balansgång mellan att vara i kontakt med våra känslor och dölja dem samtidigt men vi blir också utsatta för en hemskt godtycklig tolkning om huruvida vårt beteende är acceptabelt. Samtidigt som vi får höra att män som är i kontakt med sina känslor är uppskattade så får vi blandade signaler som antyder motsatsen.

Det här har sådana proportioner att det inte enbart kan förklaras med personliga preferenser. Om jag skulle ta mig friheten att spekulera - utan att blanda in preferenser - skulle jag säga att det är en konflikt mellan traditionella könsroller där "hårda" sidor (Ilska, beslutsamhet etc) premieras och en mer modern syn där det blivit mer acceptabelt att visa  "mjuka" sidor som sorg, ömhet och motsvarande. Den senare synen ses dessutom ofta ner på av de som följer den förstnämnda vilket även infiltrerat den politiska och feministiska debatten.

Det är för tidigt att avgöra om vi hamnat i ett paradigmskifte hur en man förväntas bete sig men om så är fallet ligger vi just nu och väger på skålen vilket är vad som orsakar de tydliga slitningarna mellan de båda synpunkterna.

6: Även när allt klaffar kan det gå åt helvete.

Låt oss säga att du precis träffat en person och ni kommer mycket väl överens. Ni blir vänner. Du inser - i din egen takt - att du vill bli mer än så. Du har blivit kär.

Kombinationen av att vara kär och tycka allt går bra är nog bland de bästa känslorna en person kan uppleva. Allt blir enkelt, man ser världen med andra ögon och precis när du är på den här känslomässiga höjdpunkten så kanske du bestämmer dig för att - mest som en formalitet - säga hur du känner till din nya bekantskap. Katastrof. Hen känner inte likadant utan vill förbli vänner.

Enter the Friend Zone. Den stora, mystiska konspirationen som alla tjejer (killar blir ibland medlemmar men verkar inte accepteras lika ofta) är en del av, grupperingen vars mål verkar vara att "snälla killar" aldrig ska få en partner. Det är en ursäkt. En larvig ursäkt. En ovilja att se det uppenbara - att ibland är ens känslor inte besvarade trots att allt annat fungerar - och den är så kulturellt inrotad hos somliga att jag vet att jag kommer bli motsagd i kommentarerna till det här inlägget. Friend Zone som ursäkt sett är bekväm. Den lägger all skuld på den andra parten, den nobbade kan hävda att de gjort allt rätt men "aldrig fick en chans att bevisa det".

En annan person är aldrig skyldig dig en chans. 

Trots allt detta envisas samhället med att fortsätta befästa The Friend Zone. Och med tanke på vad vi avhandlat i punkt fyra så är det kanske inte så konstigt. Det finns ett intresse av att bibehålla bilden - misogyniker som har det som argument, ungdomar som har det som ursäkt inför sina vänner, folk som helt enkelt inte orkar berätta den långa komplicerade sanningen. Etableringen gör den användbar trots att hela konceptet är djupt kränkande mot den person du säger dig vara kär i.

Det går åt helvete ibland. Ibland blir du blockad utan förklaring. Ibland föredrar personen din vänskap. Jag har full förståelse att de upprörda känslorna ibland gör det svårt att fortsätta vara vän - ni kanske rentav tycker det är jobbigt och bekantskapen upphör. Men ingen av er har förstört er vänskap enbart genom att få känslor; dock så kan klandervärt uppträdande när känsloyttringar framförts eller agerats på göra det och att hävda Friend Zone är ungefär lika snällt som att snacka skit om en person och är inget man gör mot en person man påstår sig tycka om.


Jag har visserligen dejtat nyligen men allt ovanstående är tillsammans med min diagnos en anledning varför det går så lång tid mellan jag dejtar. Förutom de mer vanliga rädslorna för att bli nekad, att jag är trött på köttmarknaden som är internetdejting så tar dejting överdrivet mycket energi från mig när alla mina processer går på full kraft för att analysera agerande och tyda signaler.

Det är svårt att vara sig själv under de omständigheterna. Jag har inte bråttom att möta samhällets ideal. Då föredrar jag snarare att vänta och se; erfarenheten har visat att det är en betydligt klokare metod för mig personligen. Förhoppningsvis gör den hanteringen av ovanstående enklare.

För övrigt tycker jag att Under Kevlaret är ett fantastiskt projekt.